Uganda, here we come

Ja, så blir det. Från augusti flyttar vi till Uganda för att jag ska jobba. Hela familjen ska med, man och två barn. Ny skola, nytt land, nytt liv. Ibland känner jag att jag ger de tusen nya möjligheter i och med detta, ibland som att jag förstör deras liv. Moderskap, det jobbigaste av allt det jobbiga här i världen. Så svårt och så otillräcklig man känner sig stora delar av tiden.

Vi håller på för fullt med förberedelser. Idag ringde jag Telia angående abonnemang, Trygg-Hansa angående hemförsäkring, började fylla i uppgift till Försäkringskassan. Det är flyttfirma som vi behöver skicka en massa underlag till. Vi ska hitta ett boende där nere och så ska vi boka flyg. Fixa pass. Visum. Möbler måste eventuellt köpas, saker ska inhandlas. Behöver vi studsmatta? Ska vi slå till på ny säng? Tusen och en beslut att ta.

Själva tanken på att bo i ett annat land i en helt ny kontext är helt surrealistisk så det har jag inte ägnat så mkt tid till än så länge. Blir till att maxa sommarlovet här hemma först och sen blir det nya äventyr.

2019 – nya tider

Har läst igenom alla gamla inlägg här. Och ja, jag vet inte. Ömsom roligt, ömsom lite tragiskt och ibland lite komiskt. Hur många gånger har jag skrivit “nu måste jag ta tag i detta” under årens lopp tex? Och i början var det en massa svammel om mat och kolhydrater som jag inte alls känner igen mig i.

Tanken med bloggen var att ha ett ställe att samla tankarna kring en massa utmaningar. Det har ju mest varit fokus på träning så det är väl lite enahanda, finns ju även annat jag vill klara men men! Det är ju enkelt att skriva om och fokusera på så det har väl varit därför.

Jag ska inte göra som de andra gångerna, och skriva vad jag tänkt mig och vad jag har för planering. Har så svårt att genomföra det ändå ju, helt uppenbart. Kanske bättre att bara logga i efterhand för att komma igång o se att det händer nåt.

Jag läser inlägg från 2014-2016 då jag sprang en mil, flera gånger till och med. En mil! Känns som en helt omöjlig insats idag. Är så långt ifrån det fysiskt o mentalt. Men en dag snart kanske? Vem vet!

Vi talar löst om en ny tjejklassiker. Får väl se hur det går haha!

Lidingö tjejlopp – Rosa bandet loppet 2017

Jaha. Så var den tredje etappen på tjejklassikern avklarad. Jag hade inga förväntningar direkt innan utan hade väl mest en förhoppning om att ta mig runt i maklig takt. Min käre vän I hade haft fotproblem sen i somras och ingen av oss har sprungit sen ptja…. Jag vet inte ens när jag sprang senast? Tror inte jag sprungit en meter nu i sommar faktiskt när jag tänker efter. Fasen vad dåligt. Nåväl. Vi var båda inställda på att gå runt.

Vi var supertidigt på plats eftersom vi inte alls var vana vid att starta 13.50 utan snarare nån gång vis 9 eller så. Vi parkerade på vår vanliga plats (såg militära resurser häcka i buskarna pga övningen Aurora, mycket surrealistiskt) och tog en korv på Pressbyrån innan vi tog gratisbussen ut till starten. Hämtade ut nummerlapparna och traskade bort till Grönsta. Annan startplats än vi är vana vid! Vi åt medhavd mat (korv, skinka, ägg och lite frukt o bär). Tog en sväng förbi alla tält och kollade in det (det brukar vi aldrig göra efter loppet så tänkte vi skulle passa på när vi ändå hade tid). Gick bort mot starten och kom på att vi kanske ändå måste springa ut ur startfållan så sagt och gjort, när startskottet gick lunkade vi ut ur fållan och började sedan promenera när vi kom in i skogen. Vi hade riktigt trevligt! Första tre km gick snabbt och vi blev riktigt svettiga! Solen sken på oss lite överraskande. Drack vatten, tog nån dextrosol och sportdryck vid 4 km. Mitt i loppet kom då den fruktade och omtalade Aborrbacken. Den var fan lång alltså. När man trodde man var uppe var det inte över utan fortsatte lite till. Tog en toapaus på toppen och blev skitsega efter det. Kom på att vi hade varsin bar med oss så vi mumsade på det och försökte öka energin. Gick på och tog oss uppför alla backarna som kändes mer återkommande och brantare ju längre loppet fortskred, i början var de färre. Vid 7 km satte vi på högtalare till I:s mobil och lyssnade på Sthlms derbyt mellan DIF – HIF. Det var olidligt men det gjorde så en tappade lite fokus på eventuella jobbiga passager i spåret. Efter en stund kom vi till upploppet och sprang sista 500 metrarna. Kändes bara positivt!

Jag är jättenöjd med den trevliga dagen i skogen och med min prestation. Vet inte exakta tiden nu (har inte kollat) men typ 1.40 vilket känns helt rimligt.

Vansbro tjejsim 2017

Vi åkte i min bil. L kom till mig vid 08 och sen tog vi oss till Åkersberga för att hämta upp I och styra kosan mot Dalarna. Första stoppet var vid Surahammar och en loppis vid OK. Inga fynd gjordes tyvärr så vi åkte vidare, käkade mat utanför Fagersta. Kom fram till Vansbro typ vid 13.15 och hämtade ut våra startkuvert. 16.4 grader i vattnet. Gick tillbaka till bilen för L behövde pumpa ur amningsbröst. Vi bytte om till våtdräkterna vid bilen, packade våra kläder i påsarna och knatade bort till starten. Lämnade in överdragspåsarna och gick ut på gräsmattan. I vår grupp var vi inte många, kanske 40-50 st bara. Näst sista startgruppen, 14.40. Uppvärmningen gick bra, jag blev pepp. När vi fick gå in i vattnet så var jag först i. Simmade på till bryggan och kunde ta en plats nära bryggan. Sen var det bara att simma på. Det var rätt tungt denna gången, det blåste och vattnet kom i ansiktet och munnen hela tiden. Fick kramp i fingrarna så simmade med knytnävar emellanåt för att avlasta. När det var typ 400 m kvar kom Linnéa på vänster sida och vi simmade tillsammans. Vi tog rygg på två ladies framför oss som höll bra fart. Sista metrarna fick jag ny kraft och ja på ett högre tempo. Såg klockan räkna till 15.12 men hann inte tyvärr innan dess men gick i mål strax efter. När jag kom upp ur vattnet tog en kvinna emot mig och lät väldigt orolig och frågade hur jag mådde. Många som kom upp ur vattnet såg helt vimmelkantiga ut. En tjej stannade varje 10 meter typ sista 100 metrarna för att hämta andan men hon bröt inte loppet utan tog sig i mål, riktigt bra kämpat. Flera leddes uppför trapporna och fick stöd av volontärerna. Tufft var det för många. L och jag väntade in I som kom i mål efter en stund. Glada i hågen gick vi och duschade varmt. Sen vidare till maträttet och tog för oss av ceasarsallad och wok och kött o potatis. Tog en slurk kaffe och gick på toa. Sen gick vi mot bilen. Köpte choklad och käkade upp den direkt. Åkte hemåt igen. Körde alltså ca 10 timmar i bil för att simma ca 30-40 minuter. Joråsatteh…. Men del två är gjord, tjejklassikern är till hälften avklarad. 

Tjejvättern 2017 avklarad

Jaha, då var det gjort! 

Vi startade 9.16 efter pumpning av däck, påfyllning av vatten (och köp av vattenflaska då jag glömde den i lägenheten…..) och en energibar. Det var intressant för den här gången hade vi nåt att förhålla oss till och kände igen mycket av de första kilometrarna. Efter typ en mil tappade vi bort varandra så då trampade jag på i min ensamhet och tänkte många tankar. Bland annat på om jag skulle få köra hela loppet själv eller om vi skulle lyckas hitta varandra igen vid depån. Strax efter 2,5 mil såg jag att I hade stannat så då tog vi en paus och tog av oss lite överdragskläder o drack vatten. Sen rullade vi på fram till första depån. 

Där åt vi medhavda tunnbrödmackor med kyckling, brie, salami och grönsaker. Gott! Fyllde på vattenflaskorna och sen rullade vi in i Omberg nationalpark. Den var väldigt skön förra gången minns jag men tyckte det var rätt tungt denna gång. Benen var inte riktigt med.

Nästa stopp var RÖK och vi var tvungna att stanna vid rökstenen och ta en selfie. I depån tog vi det väldigt lugnt, var där nästan 20 minuter. Vi drack kaffe, åt pannkakor o oliver – mycket gott! Kissade o fyllde på vätska innan vi glada i hågen körde iväg mot sista depån. Det här var bästa etappen på hela loppet, vi hade bra flyt och trampade på med gott humör men det började göra riktigt ont i rumpan vid det här laget.

I Skänninge var det ett nytt ställe för depån. Mysig liten stad. Vi drack ingefärashots och tog ett äpple. Vi stannade lite för länge på den här depån, nästan 30 minuter. Men sen åkte vi vidare. Det var rätt tungt att cykla den här sträckan men det var ju ändå så stor skillnad från förra gången, det var så att vi pratade med varandra och kunde skratta osv. När det var en mil kvar tog vi ett kort vid skylten och sen körde vi in i Motala. Så himla stor skillnad mot sist! Det var riktigt härligt att gå i mål! 

Så usel jag har varit

Den här våren går ju till historien som en av de sämsta sett till min ägnade tid åt rörelse. Inget gymmande, endast en handfull gånger. Ingen löpning, bara nåt enstaka pass  Inga promenader till jobbet. Ett par kvällspromenader. Det är för dåligt faktiskt. Jag som numera huserar i samma hus som jobbets gym har inte kommit iväg en enda gång. Så uselt.

Nå. Nu har tiden bara rusat iväg och alla goda föresatser kan vi glömma. Nu är det avresa i morgon till Motala för att starta i tjejvättern på lördag. Jag som kände mig lite tveksam till en tjejklassiker är så jäkla tacksam att det “bara” är tio mil jag ska cykla i morgon helt otränad. Är inte alls säker på hur min onda fot eller min ömma axel kommer lira med ett träningspass på runt 7-8 timmar. Vet inte ens vad jag har för målsättning? Om jag tar mig runt kommer jag bara vara så himla himla lycklig. Ser fram emot detta med skräck mest och lite lite lite förtjusning (med betoning på lite lite lite).

2017! Nu kör vi!

Ja, nu är det dags igen då att ta tag i det här med blogg och träning. Nu ska det blir ordning på torpet. Har gett mig själv januari i frihet men från nästa vecka börjar det igen!

Nytt för i år är att jag lärt mig var jobbets gym är! Så nu är planen att jag ska börja torsdagarna där (pga min man lämnar barn). 7-7.30 siktar jag på att komma dit. Inte min bästa tid egentligen men vi provar! Så får vi se hur det går. Tänker att jag ska promenera/springa dit med ombyte i ryggan så jag vaknar till och blir uppvärmd.

Sen är planen att måndagskvällen är vikt till träning hemma. Antingen hopprep + hantlar eller löpning. Det blir fint! Har ju lite planerade lopp under året så det ska nog gå bra att få till det. Inför Vättern får det väl bli en del cykling dessa måndagar misstänker jag. Och inför Vansbro en del simning.

Motivationen är i alla fall på topp för detta! Jag är supertaggad! Nu kör vi 2017!!

Halvmaran i Nice

Så länge som vi pratat, skämtat och skrattat åt “Nice 2016”! och så blev det sant till slut. Fast ändå inte.

Eftersom vi var anmälda i två lag och respektive lag fick en skadad fick ingen av oss starta. Så jäkla surt men vi får både skylla oss själva och vara lite irriterade på arrangörerna då vi dels var för sena och sen inte vågade chansa pga dålig information. Nåväl. Det blev som det blev. Och vi bestämde ju oss för att åka ändå och göra det bästa av det.

Alltså sprang vi en egen halvmara, ungefär samma sträcka. Vi sprang från Antibes (där lägenheten vi hyrde finns) till Villneuve-Loubet och tog vätskepaus innan vi vände åter till Antibes. Det var en fantastisk känsla att springa längs med medelhavet! Vi blev alla så sugna på att göra det “på riktigt” nästa år eller kanske året därpå.

Så det är planen. En hel jävla mara. På franska Rivieran. Kan inte ens fatta hur min kropp  (och psyke) ska klara det men har umgåtts med såna som gjort det (sprungit maror alltså) förr och nu känns ingenting omöjligt !

Lidingöloppet anno 2016

Detta år var annorlunda på många vis. L var tex inte med så vi fick klara transport, parkering och annat själva (gick förstås utmärkt). Arrangören hade gjort om i starten (till det bättre tyckte vi).

Själva loppet var lite blandad kompott. Första fem kilometerna kändes det ganska bra, det var ganska trångt men det rullade på i bra tempo. Vi tyckte vi kände oss fräscha. Efter kisspaus, vatten- och sportdrycksinmundigande så startade vi del två och satan så tungt. Vi var tvungna att gå en sväng. Sen fortsatte det så kan man säga. Vi sprang och vi gick, sprang och gick. Backe efter backe efter backe. Vissa perioder var det riktigt tungt. Jag kände att jag hade vätskebrist, pirrade och bultade i hårbotten. Där nånstans kom det nån hurtig människa som skulle prata med oss. Hon var såhär snacksakig och skulle ta på oss och klappa om oss. Jätteirriterande var hon haha!

Runt 8-9 km lyckades vi ändå få lite spring i benen (kan bero på att det var typ nerförsbacke hela vägen in i nästa depå). Tog bulle, saltgurka och vatten + sportdryck. Backen upp därifrån är riktigt riktigt jobbig. Men sen var det stumt hela vägen nästan in i mål. Det var tungt att springa och de få backarna som var kvar var benen som stockar när vi gick. Fanns inte en chans att kunna springa.

Med en kilometer kvar så sprang vi in i mål. Det var tufft men kändes som att det var vi tvungna till.

Kom in i mål på min bästa tid men den var ju typ 20 sek snabbare så det var ju inte mycket att tala om… men ändå!

Summering; tufft och tungt där ute. Men vi tog oss runt. 

Första milen avklarad!

Sprang 10.1 km häromdagen. Gick över förväntan.

Försökte springa med höga knän, det gör ju sån otrolig skillnad i löpsteg, fart och känslan. Det gick bra men när jag kollar mina splits i efterhand så ser jag att farten mattades av mer och mer ju längre jag sprang. Inte så konstigt men ändå. Det var riktigt tufft i höfterna mot slutet och jag kände att jag måste börja vänja kroppen vid att vara ute länge och att springa när det gör ont. Det kommer ju inte kännas graciöst och lätt där nere på plats direkt så måste börja köra långpassen nu i träningsprogrammet. Inte känt mig redo för det tidigare men nu är jag där mentalt.

Nu i helgen är det Lidingöloppet 15km. Det blir skoj! Passar ju också bra som test på hur mycket jag klarar. Hoppas jag orkar springa merparten även om de där jäkla backarna ställer till det en del.