Archive for the ‘fundering’ Category

Den här våren går ju till historien som en av de sämsta sett till min ägnade tid åt rörelse. Inget gymmande, endast en handfull gånger. Ingen löpning, bara nåt enstaka pass  Inga promenader till jobbet. Ett par kvällspromenader. Det är för dåligt faktiskt. Jag som numera huserar i samma hus som jobbets gym har inte kommit iväg en enda gång. Så uselt.

Nå. Nu har tiden bara rusat iväg och alla goda föresatser kan vi glömma. Nu är det avresa i morgon till Motala för att starta i tjejvättern på lördag. Jag som kände mig lite tveksam till en tjejklassiker är så jäkla tacksam att det “bara” är tio mil jag ska cykla i morgon helt otränad. Är inte alls säker på hur min onda fot eller min ömma axel kommer lira med ett träningspass på runt 7-8 timmar. Vet inte ens vad jag har för målsättning? Om jag tar mig runt kommer jag bara vara så himla himla lycklig. Ser fram emot detta med skräck mest och lite lite lite förtjusning (med betoning på lite lite lite).

Att “bestämma sig” om socker

Posted: February 20, 2014 in fundering, kost, vardag

Idag diskuterade vi dieter och övervikt på lunchen. Det är väldigt intressant att diskutera sånt ibland, och ibland är det väldigt jobbigt. Överlag är det ju en sån känslig fråga så det kan bli så att någon tar illa upp eller liknande. Eftersom jag själv har varit överviktig hela mitt vuxna liv i princip så har jag en ambivalent känsla när sådana diskussioner kommer upp. En del människor kämpar med ett sockerberoende och en del människor kämpar med att få balans mellan sitt matintag och det som går ut ur kroppen. Alla överviktiga är inte stöpta i “samma form” eller har samma problem, vilket normalviktiga har oerhört svårt att förstå; det är väl bara att “bestämma sig”.

För den som är sockerberoende är det ju extremt svårt att överhuvudtaget ha ett normalt liv bland andra människor. Det kan vara fredagsfika på jobbet, fruktkorg på jobbet, kalas för barnen på helgen, middag med efterföljande obligatorisk dessert hos vännen och så vidare och så vidare. Alkohol är ett beroende som det talas mycket om, vilket förstås är väldigt bra och mycket viktigt. Alkohol är svårt att välja bort då och stå emot trycket då det är en sån integrerad del av vårt sociala liv. Men många människor tänker inte på att socker också är det. Reklamen när ett arbetslag hetsar en kollega att ta en kaka (med anspelning på alkohol) är verklighet för den som är sockerberoende! Det är inte något som man bara kan “bestämma sig” att sluta med, det är ju trots allt ett missbruk. Vid varje fika jag varit på (jobb, kalas, fest, middag etc) så är det alltid någon som ska truga “ska du inte ha en till”, “ta för dig nu, det finns så mycket” och så vidare.
Det är oerhört svårt för andra människor att förstå att man kan “smyga” med sitt beroende av socker; att man hittar på att det ska vara kalas så att man kan köpa 10 wienerbröd istället för 1 (som om ngn skulle bry sig i affären) och sen äter upp alla själv; att man ger sig själv lov att köpa en chokladkaka för att “det är vår”, “det är ju semester”, “det är onsdag och jag behöver det” och så vidare. Det är exakt samma beteende kring alla missbruk, man vill inte prata öppet om vad man håller på med för att man inser att det är sjukt och till slut sitter man ohjälpligt fast.

För min egen del så vet jag inte om jag är direkt beroende av socker men jag vet att jag inte kan kontrollera mitt intag. Har jag väl börjat spinner det på, runt runt runt. Numera har jag dock nycklar och verktyg som jag kämpar med för att hålla sockerintaget nere. Inte alltid så lätt som sagt, i denna världen.

Jag äter tex inte frukt. Det är något som människor finner oerhört provocerande, det är ju nyttigt för bövelen. Men det jag förstått nu i efterhand är att när jag var överviktig och skulle försöka gå ner i vikt överkonsumerade jag frukt istället. Mitt sug gjorde att jag länsade fruktkorgen på jobbet, 2 frukter på fm, en efter lunch och 2-3 st på em. Det ersatte mitt sockerintag helt enkelt och höll det även flytande. I frukt är det ju naturligt fruktsocker och inte processat raffinerat vitt socker (skräp!) så det är visserligen inte farligt i den bemärkelsen men likväl är det socker. Det är något som folk inte alls pratar om när det talas om sockerberoende vilket jag tycker är mycket märkligt faktiskt när jag vet hur stor skillnad det gör för min egen del.

Jag tillåter mig själv att äta godis på storhelger (och semestertider brukar också bli). Det var något jag fick för mig för 1,5 år sen och det funkar så sjukt bra för mig att jag har fortsatt. Folk tror att jag begränsar mig själv och att jag har satt upp ett förbud men jag ser det inte så, jag ser det som att jag tillåter mig själv att äta godis under kontrollerade former (fast man kan ju ha synpunkter på om det är så kontrollerade former när själva intaget sker, brukar snarare vara av hetskaraktär).

Det här i kombination med att jag dragit ner på matbröd och så vidare och att vi försöker att äta tillbehör som inte är så kolhydratrika så har jag fått kontroll på mitt sockerintag. Jag försöker få min man på spåret med att köpa råsocker och agavesirap och nu såg jag att det kommit dadelströ till affären också vilket jag måste prova! En del människor tycker att det handlar om miljö, för min egen del handlar det om min hälsa.

För mig handlade det alltså INTE om att jag kom till en punkt där jag “bestämde mig” som man ofta läser i tidningsreportage med människor som gått ner massor i vikt. Det är så sjukt konstigt uttryckt. Det är klart att det är ett aktivt val man måste göra men man måste också testa sig fram för att se vad som passar en bäst. Jag tror inte att en diet kan vara för evigt men den kan ge en nycklar för att fortsätta arbetet. För mig handlade det om att jag hittade de nycklar och verktyg som passar min kropp och mitt behov. En ren slump och en massa vilja. Det här är en kamp som kommer följa mig resten av livet, det är inte något jag kan sluta med för då sitter jag där igen med suget, suget, suget.

Jag hatar det där jävla suget.

Motivation

Posted: February 10, 2014 in fundering, planering

Som vi redan gått igenom (för typ exakt ett år sen, haha) så är det så att jag behöver någon slags drivkraft och motivationshöjande övningar. Var kan man tänkas hitta de? Finns det verkligen ngn chans för en soffpotatis som jag att hitta glädje i träningen? Att ge sig ut de där dagarna i snålblåst o duggregn för att man fattar att man inte kommer ta sig runt 15 mil på cykel om man väljer att stanna hemma.
Det pratas så mycket om målbilder. Jag tror att jag måste ta ett steg i taget, ett mål i taget. Om jag ser för långt fram blir det diffust o suddigt i kanten. Jag behöver raka, klara tankar o bilder som är här och nu.
Kanske bra att dela upp det halvårsvis på nåt sätt?
Fram till 30 juni sträcker sig ju mitt “allmänna” träningsupplägg med cyklingen o löpband osv.
4/3 startar utomhussäsongen. Så det är i det lilla jag kanske borde börja helt enkelt?

Hela kvällen igår har jag och mina tjejkompisar peppat varandra på vår interna chat. Vi har signat upp på ett löpträningsprogram i appen Runkeeper för att kunna hjälpas åt att komma iväg. Det träningsprogrammet startar 4 mars då vi öppnar utomhussäsongen “på riktigt” :-). Fram tills dess är det (för min del) jobbets löpband och crosstrainer som gäller och sen själva cyklingen till jobbet också förstås som startar imorgon. Det kommer bli bra det här! Det enda som kan bli ett problem är motivationen och disciplinen, som alltid. Därför är det vettigt att ta hjälp av andra känner jag, och också att lägga ut det så här på bloggen. Pressen kan ju bli större förstås men samtidigt så kan man ju hämta styrka i det också.

Ett annat problem som alltid dyker upp i mitt huvud när det handlar om träning är familjetiden. Jag vill inte sno tid från familjetiden och jag vill inte att min man ska tycka att jag tar mig alldeles för mycket egentid under den tiden som vi har tillsammans eftersom han är hemma så mycket med barnen och knappt får någon egentid själv. Men samtidigt så kan inte det hindra mig tänker jag. Jag får helt enkelt ta den tiden för träning när familjen inte är tillsammans. Träning efter 20-tiden då barnen lagt sig, alternativt på morgonen, och träningspass på lunchen. På det sättet kan jag ju i alla fall dämpa det dåliga-mamma-samvetet. Är det någon mer som tänker så här, funderar jag på ofta. Eller är det bara så att jag får dåligt samvete mot min man för att jag är den som jobbar och har tid utanför hemmet?

Vi var på kalas i helgen, jag och dottern. Då var det en mamma där som sa att hon tränade 4 ggr/vecka och jag blev helt paff. Jag kände mig direkt lixom avundsjuk på att hon kom iväg så ofta utan att det var ett problem för familjen, sen berättade hon att hon gick upp kl 05 varje morgon och då kände jag mig inte ett dugg avis längre haha. Men det där med morgonträning låter inte helt dumt alltså, synd bara att jag är en sån kvällsmänniska. Är det bara det att man måste få det till en vana som är tricket eller får man bara stålsätta sig och TA SIG TILL GYMMET oavsett om man är halvsovande eller inte. För efter en 20 min är man ju människa igen och kommer man hela vägen till gymmet är det ju bara att köra på lixom.

Ja, det här tål att tänkas på helt klart. När är bästa tiden för träning?

Nya tider, nya mål?

Posted: May 22, 2013 in fundering, mål
Tags: ,

Ja då mitt första lopp är avklarat så känner jag mig lite biten av löpningen fakiskt.
Mina kollegor sprang ju Göteborgsvarvet i helgen och nu går snacket om nästa utmaning. Det pratas mest om att göra klassikern 2014, och vilken distans man ska sikta på. Om det är “fegt” att köra tjejvarianten. Jag har aldrig i mitt liv umgåtts med så här mkt träningsgalna människor så jag känner mig förskräckt, imponerad o irriterad samtidigt. Men trots allt blir jag också lite inspirerad av alla dessa stordåd. Så vad ska jag göra av denna träningslust?
Lite sugen på att göra allt det de pratar om men samtidigt hindrad av mitt dåliga självförtroende (inte kan väl jag…osv), min dåliga träningsvana (hur vet man vad som är att springa på 60%…?), min dåliga karaktär och min dåliga tradition av att bry mig om vad andra tycker. Jag tror inte ngn av mina vänner “i verkliga livet” skulle fatta någonting om jag plötsligt börjar snacka om att cykla Vättern runt på sub 13 osv.
Det finns så mycket ihärdiga, proffsiga, helt vanliga människor där ute som gör såna här saker – varför skulle jag inte kunna vara en av de? Jag menar egentligen, vad är det som hindrar mig??

Idag var det dags igen. Fy tusan vad jobbigt det var idag efter bara fem min uppvärmning typ. O hela passet tänkte jag på hur jag ska orka två mil om jag knappt orkar 30 min på walkern (effektiv tid).
Målbilder, positiva tankar o mental träning. Kan det vara en del av lösningen?
Och om det är en del av lösningen, hur jobbar man med det?
Det måste finnas knep för sånt. Frågan är om de biter på mig 🙂

Om vi bryter ner det i mindre delar o synar det lite mer noggrannt.
Målbilder: jag kan sätta upp mål o delmål själv. Det måste vara realistiskt, mätbart o specifikt. Och sen måste jag koppla bilder till dessa mål. Jag har för tillfället bilden av mig själv, högröd o svettig, springandes över mållinjen som bild i huvudet. Just nu raderar den typ ut allting annat i min hjärna så den är stark. Delmålen har jag gett mig själv tills på onsdag nästa vecka att formulera.
Positiva tankar: Jag får mkt positiva inputs från mina två kollegor. Om jag ska vara riktigt ärlig har jag inga problem med att tänka positivt runt själva evenemanget o att vara en del av det, tycker det känns kul o inspirerande. Mitt problem kommer vara (som alltid) att tro på mig själv, att tro att jag klarar det, att inte fastna i negativa spiraler.
Mental träning: Hur tränar man sin mentala förmåga? Hur jobbar man med sig själv i de här frågorna? O hur använder man sig av det när man behöver det?
Jag har ingen aning.

Jag får tänka på det.

Att klara det

Posted: January 21, 2013 in fundering, pepp

Jag har förstått att om man jobbar mot ett tydligt mål är det lättare att nå fram till det man vill uppnå. Med ett tydligt slutmål är det alltså ingen match? Jag tror det behövs mer än så.
Jag är övertygad om att ifall jag klarar av att sätta upp delmål, göra ett träningsprogram o hålla mig till det o sedan komma fram till mållinjen så kommer min tro på mig själv på ngt sätt fundamentalt förändras.
När jag tog mitt körkort krävdes det att jag bokade körlektioner, gick dit, lärde mig o sist men inte minst: att jag klarade proven. När jag hade lappen i min hand kände jag mig så sjukt stolt – det var bara jag som gjorde det. Från början till slut. Det är lite så jag känner nu också, om jag klarar det så bevisar jag för mig själv (o alla andra) att jag kan göra vad jag vill bara jag bestämmer mig för det.
Meeeen känn ingen press! Slappna av o ha roligt! Typ. Eller? Ska jag springa eller inte……..?