Den här våren går ju till historien som en av de sämsta sett till min ägnade tid åt rörelse. Inget gymmande, endast en handfull gånger. Ingen löpning, bara nåt enstaka pass Inga promenader till jobbet. Ett par kvällspromenader. Det är för dåligt faktiskt. Jag som numera huserar i samma hus som jobbets gym har inte kommit iväg en enda gång. Så uselt.
Nå. Nu har tiden bara rusat iväg och alla goda föresatser kan vi glömma. Nu är det avresa i morgon till Motala för att starta i tjejvättern på lördag. Jag som kände mig lite tveksam till en tjejklassiker är så jäkla tacksam att det “bara” är tio mil jag ska cykla i morgon helt otränad. Är inte alls säker på hur min onda fot eller min ömma axel kommer lira med ett träningspass på runt 7-8 timmar. Vet inte ens vad jag har för målsättning? Om jag tar mig runt kommer jag bara vara så himla himla lycklig. Ser fram emot detta med skräck mest och lite lite lite förtjusning (med betoning på lite lite lite).
jagkanklaradet 